Vi har kört genom ett tätt diminlindat Österlen för att komma till gården Dalängarna. Utsikten över vattnet var borta, allt som återstod var fyra meter kring bilen, i övrigt ogenomtränglig sagolik mjölkighet.

Nu ska vi hämta ett av de Linderödsvin som föds upp här och samtidigt få gulla med bedårande smågrisar och prata lite med Veronica och Gabriel om deras bidrag till matlandet Sverige.

De har sju suggor och en galt och verksamheten är småskalig på det där löjligt pittoreska sättet. Vi hälsar på tre suggor och deras kultingar som trivs i en inhägnad under ett stort träd. ”Vi flyttar runt dem så att de har gräs och växter att äta och så odlar vi på den gödslade, uppluckrade marken efteråt. Här i mitt trädgårdsland hade vi grisar förra året, nu växer där helt galet”, säger Veronica.

Linderödsvins-uppfödning är egentligen mest en hobbysysselsättning i Sverige. 1992 fanns bara åtta djur i hela landet, och de kommer ursprungligen från fyra djur som Skånes djurpark tog in för att bevara rasen på 50-talet. Uppfödningen av lantsvin ökar dock (Linderöds är den enda rasen som finns i Sverige) och det visar på en intressant trend i svenskt jordbruk. Om man ska gå bort från industrijordbruket bör man helst göra det ordentligt.

När man avlar för industrin så avlar man nämligen för industrin. Det betyder hög tillväxt och speciella karaktärsdrag. Rosa grisar får därför ofta skelettproblem eftersom de växer så snabbt, något som blir ännu värre när de får gå omkring fritt ute med högre belastning och ansträngning.

Det är också praktiskt i industrin att få bort modersinstinkter eftersom man ändå skiljer suggor, eller kossor, från kultingar och kalvar så snabbt som möjligt. Det här leder lätt till problem när uppfödare försöker övergå till mindre konventionell uppfödning, om man fortsätter använda industriframavlade djur. Suggorna kan inte ta hand om sina kultingar utan kan exempelvis riskera att trampa ner dem för att de inte bryr sig.

Inte för att det löser sig automatiskt med lantraser heller. Eftersom det inte finns någon produktionsavel i Sverige av lantsvin utan det just bara är på hobbynivå än så länge har Gabriel fått avla fram bra egenskaper hos djuren själv. ”Ingen vet vilka djur som är vettiga. Det tar ett och ett halvt år innan man kan utvärdera ett djur, så det tar väldigt lång tid att komma rätt med en besättning.” De suggor han har nu är så bra att de sköter grisningen helt själva.

Dalängarnas kött är väl ansett bland fina restauranger, har serverats på Bakfickan Djuret i Stockholm och på Gastro i Helsingbord, bland många exempel. Ändå är det svårt att kunna erbjuda rätt kvalitet. ”Jag får tjata på slakteriet för att få hänga mitt kött mer än 4 dagar. De har egentligen inte plats i kylrum. Det har nästan inga små slakterier.”

Jag frågar Gabriel vad han tycker att Matlandet Sverige skulle kunna göra för att gynna sådan matproduktion han själv håller på med, det småskaliga, högkvalitativa.

”Halvera mängden byråkrater på Jordbruksverket” är hans omedelbara svar. ”Skämt åsido så vet jag inte ens hur många myndigheter jag måste ha kontakt med för min verksamhet, fler än 15 men mindre än 25. Jag kan söka 40 olika bidrag som allihop har ett otal blanketter att fylla i på rätt sätt. Om jag flyttar mina djur mellan olika beten måste jag fylla i en blankett om vilka individer som flyttats när och med vilket transportsätt. Det här leder ju till att folk inte vill flytta djuren, vilket är dåligt för både djur och mark. Allra enklast blir att stänga in dem och ge dem ensillage, är det vad myndigheterna vill?”

Han berättar om hur han odlar fodergräs på del av marken. Det kan han söka bidrag för. ”Men om mina djur sen ska äta gräset måste jag registrera att jag har en foderanläggning.”

En annan sak som är direkt kontraproduktivt för ett lönsamt småskaligt jordbruk är att krånglet tilltar dramatiskt med ökande förädlingsgrad. Det är som om jordbrukspolitiken härmar hur västvärldens olika tullnivåer tvingar utvecklingsländer kvar i enbart råvaruproduktion, trots att de skulle kunna tjäna mångdubbelt mer på förädling. ”Vi får sälja ägg från våra hönor. Vi har ett bageri också, och då skulle man ju kunna tro att vi skulle få använda våra egna ägg i bullarna. Men nej, då måste vi först starta och registrera ett äggpackeri.”

Regel- och blankettdjungeln framstår onekligen som ogenomtränglig. Men här ser Gabriel Walldén en uppgift för Matlandet Sverige. ”Skulle man inte kunna ta fram guidematerial på enkel svenska så att folk förstår hur man ska navigera i alltihop? Lägga pengar på att hjälpa folk förstå systemen.” Om man nu inte bara kan ta bort hälften, vill säga.